Älskade lille Ghetto...

Jag ser på honom varje dag och undrar hur lång tid vi har kvar tillsammans. Sedan ett par månader tillbaka märker man på honom att han faktiskt är en gammal hund. I fjol märktes inget av det...
Han hör lite dåligt men är inte olycklig över det - bara väldigt olydig. Men om det då kommer plötsliga ljud så hoppar han till. Samma goda mentalitet så han avreagerar omgående, men det svider ändå i hjärtat att se honom reagera på att man till exempel tappar något i golvet.
Han ser sämre... avståndsbedömningen är inte som den varit, så nu är det helt slut med agilityn. Var på Torpet och körde lite agility för ett par dagar sedan och han missbedömer avhoppen på hopphindren totalt. Men slalom och tunnlar kan han ju få köra i oändlighet. ;)

Han är liksom lycklig och tämligen sorgeslös, men ibland ser man att han uppvisar tecken på demens. Han lyder liksom inte baskommandona på en gång så som han gjort förut, utan måste fundera en stund - fortfarande lycklig och sprallig. Han är väldigt mammig numer och vill vara mig nära, märks att jag är hans trygghet. Ibland sitter han bara och stirrar på mig, ibland vandrar han runt och ser fundersam ut... Han är tröttare och sover mycket.
Men som sagt, pigg och sprallig... Han rejsade och busade som en tok med mig nere på appellplanen på Torpet i förrgår - precis som vi alltid brukar göra. Och han njöt av att ta ut stegen, och sträcka ut. Skuttade och morrade busigt när jag kliade honom på rumpan...

Älskade hund... Hur kan man ha så många tårar för en hund som fortfarande finns med en?